Agility Studium

Den 13/5 var det tävling i nynäshamn. Full koncentration på kontaktfälten och ös utan dess like i hoppklassen var målen inför dagen.

Jag började att springa agilityloppet. Inför loppet taggade vi med en ny, handgjord, leksak som jag bett Malin Lindskog att göra. Rozz har nog aldrig gått igång så mycket på en leksak som denna! :) Både han och jag var nu på G. Jag var tvungen att säga åt mig själv att jag skulle tänka på kontaktfälten och inte på att tagga upp honom till 1000.
När jag började springa "tänkte", "kände" jag: "Fan va benen rör sig snabbt, men jag kommer ingen stans!" Denna observation var mycket riktig och därför kunde jag inte vara i tid. Se här:



Nu var det bara att tagga till hopploppet! Trots att det var en mycket oinspererande bana, lyckades vi ganska bra och det hade varit en vinst om jag inte hade varit i mål innan Rozz hoppat det sista hindret...





Bättre lycka nästa gång!!!

Sommaren är snart här och Ja-son flåsar redan som en gnu. Han fick extra korta shorts detta året. Även framben och mage har blivit kortklippta. Oavsätt vad hans uppfödare säger så är han fin! Han trivs i kortkort och han ska badas innan landslagsuttagningen så han kan slå så många BC som möjligt eller bli bästa aussie på uttagningen. Det är vårt mål! Bästa aussie på landslagsuttagningen.
Jag anser att vi har goda chanser, han är inte den snabbaste men grabben som kör honom är bäst.

Dessa dagarna var det 6 klass 3 lopp som gällde. Det innebär att det bara var Ja-son som fick tävla. Eftersom det fortfarande går att kvala till EO 2012 så var vi inställda på att hamna långt ner i listorna redan innan vi stod på startlinjen.

Första dagen var det  2 ag-lopp och 2 ho-lopp. Första ag-loppet fick vi 10 fel, nergång balans för att jag var för het på gröten, och en rivning på näst sista hindret. Ja-sons fel.





Första ho-loppet fick vi också 10 fel varav båda var mest Ja-sons fel. Att han går in i slalom fel trots att jag visar rätt är inte mitt fel. Man kan givetvis argumentera att jag använder kanske fel hand. Men jag ville stoppa honom från att ta hopphindret till vänster. Han river även ett hinder. Kan bero på att jag var för nära honom, men jag är alltid jättenära så det är hans uppgift att inse det efter 5 år.






De andra loppen har samma historia som de två första. Utom 2a ho-loppet. När jag var på upploppet så blåste massa hinder omkull och jag väljer därför att bara skicka Ja-son rakt på det näst sista hindret. Jag viste att jag skulle behöva trycka lite på hans linje för att han skulle komma rätt till sista hindret, men han missar det och jag blir DQ när jag inte tar om sista som han nu sprang förbi. Jag ville inte riskera några skador  på min lilla panda. Jag borde kanske ha kört omlopp, men det orkade jag inte.
Första ho-loppet andra dagen blev det också DQ pga att jag ramlar iom att jag tvärnitar. Jag brukar vara lika snabb ner i fallet som jag är upp, men denna gången landade jag på magen. Jag glömmer även banan här. Jag körde lite tunnlar så Ja-son fick springa lite mer.

Jag märker att min egen träning har gett resultat. Känns som om jag springer fortare eller iaf accelererar fortare än innan :)

Äntligen har man kämpat sig igenom en hemtenta till! Denna tentan var lite annorlunda än de förra. Nu fick jag välja mellan 11 små frågor och bara skriva 4- 6 sidor. Jag trodde aldrig att det skulle gå att skriva en så kort tenta. Men det gick pga att frågorna var så små och omfattade inte mycket litteratur.

I början av skrivandet flöt allt på. Jag kunde få mycket mjölk ur kon och det vär även hög kvalité på det. Men när jag hade skrivit 3,5 sidor började kon sina. Jag kände mig tvungen att skriva iaf en halv sida till. Jag lyckades skriva 1,5 sidor till, men det var det sämsta jag läst. Det verkade som att min ko hade blivit utbytt mot en tjur. Resultatet från att mjölka en tjur blir arldig något man bör behålla, så jag raderade allt. I stället bestämde jag mig att skriva om absolut ingen ting, möjligtvis kan det ses som en sammanfattning. Efter att ha läst hela arbetetkändes det så här om det:


Hoppas min lärare förstår...

Idag hade jag fått i uppdrag att döma på HHUs klubbtävling. Jag skulle rita en Ag1 bana och en lätt hoppbana som inte fick inehålla bl.a. slalom. Jag är nöjd med min egen insats som banritare eftersom jag har väldigt svårt att göra klass 1 typ. Jag gör felet och tänker "En grundtränad hund kan klara detta" och då blir det för svårt.

KM vanns av Maja och Zoro(Grattis!) . De är inte så övertygade att det hela var min förtjänst pga att de går kurs för mig och vi har bara haft ett tillfälle innan KM. Jag tar ändå åt mig lite grann :P kan inte se hur jag inte skulle ha med ett finger i vinsten :)

Blåbärsklassen togs hem av Sofia(Grattis!) som även dem är med på min kurs i Huddinge :)

Att mina kursare vinner båda klasserna i agility ser jag som tillräckligt vetenskapligt stöd för att kunna lägga fram följande induktiva argument:

Premiss 1: Maja och Zoro går agilitykurs för Tobias Sjöberg
Premiss 2: Sofia och Lisa går agilitykurs för Tobias Sjöberg
Premiss 3: Både Maja och Sofia vinner sin klass i KMet
-----------
Slutsats: Om man går agilitykurs för Tobias Sjöberg vinner man sin klass i KM.

Logiskt giltigt. Men induktionsproblemet genomsyrar tyvärr argumentet.

Solbränd på både näsa och nacke...

I morse bar det av till klass 1 tävling i Botkyrka! Jag skulle vara där lite tidigare eftersom jag även skulle vara funktionär. Första loppet var agility där jag som vanligt har som mål att Rozz ska ta kontaktfälten. Det var ingen svår bana. Han tog a-et och vippen klockrent, men balansen var det lite osäkert. Jag var 50/50, AC/DC, kalla det vad ni vill, om han hade tagit nergången eller ej. Jag ser honom utföra nergången precis som jag vill, men ser inte hans ben pga att jag är helt felplacerad. Jag glimtar på domaren som anser att han trampade. Vi går i mål på tiden 24,34. Banan är 155 meter lång. Vi vann med 7 sekunder till tvåan








Hopploppet var däremot inte särskilt intressant. 15 hinderpassager och ingen slalom.
Rozz gjorde vad Rozz gör bäst. Han sprang in på tiden 16,41 på en 120 meter lång bana. Här var det inga osäkerheter och vi vann med 2,5 sekund till tvåan.



Grattis till Maja o Zoro som inte längre är med oss... i ettan utan blev uppflyttade tack vare vinst i agilityn.
Grattis även till Alva o Bilbo som tog sin första pinne!!!

Då var det tentavecka igen efter att ha kämpat mig igenom utdrag från Parmenides, Platon, Aristoteles, Anslem av Canterbury, Réné Descartes, G.W. Leibniz, David Hume, Immanuel Kant, G.W.F. Hegel, Ludwig Wittgenstein, Edmund Husserl, och Heidegger.

Jag har valt att skriva om skillnader och likheter mellan Parmenides och Platons sätt att se förhållandet mellan sken och verklighet.

Mycket tänk och lite verkstad.

Wikipedia:

"Parmenides menade att vår uppfattning om världen omkring oss som skapas utifrån våra sinnesorgan är felaktig och att det finns en sann verklighet som består oberoende av oss. Han lärde vidare att endast det som existerar finns till. Det som inte existerar har inte funnits, finns inte nu och kommer inte att finnas i framtiden. Utifrån detta menade han att varat alltid har funnits och kommer alltid att finnas eftersom ingenting kan bli till av ingenting.

Parmenides menade således att tanken på det icke varande inte heller är möjlig. Detta får till följd att tomrum är något som inte existerar, vilket i sin tur betyder att det inte kan finnas rörelse eftersom rörelse kräver tomrum att fylla upp. Det är inte bara rörelsen som kräver tomrummet, det icke varande, utan även förändring och mångfald. Det kan inte finnas flera föremål då dessa kräver tomrum som avgränsar dem från varandra. Då det inte finns något tomrum och därmed inte heller något som avgränsar dem, så kan det bara finnas ett föremål."

 

 

"Platons grottliknelse är en dialog mellan Sokrates och Glaukom i verket Staten. Här beskrivs verkligheten som en grotta där en grupp människor sitter fastkedjade med ryggen mot öppningen. När föremål och personer passerar förbi utanför grottan kan de fastkedjade endast se skuggorna som kastas mot bergväggen, men uppfattar dem som verkliga objekt, de har ju aldrig sett något annat.

Om en person sedan skulle föras ut ifrån grottan skulle han först bli bländad av solens starka sken och förvirrad när man pekar ut de riktiga föremålen som han endast sett skuggorna av. Men efter ett tag skulle hans ögon vänja sig vid ljuset och se verkligheten för sig själv.

När han sedan tänker tillbaka på människorna i grottan och hur de sinsemellan tävlade och berömde varandra för deras förmåga att tolka skuggorna, måste han känna sig lustig över dem.

Men om han däremot tar sig tillbaka till grottan, för att upplysa dem om sina upptäckter, kommer han ha svårt att övertala dem. Inne i grottan där hans ögon nu igen fylls av mörker kommer han ha svårt att se skuggorna i sina skumraska ögon. Där kommer de nu skratta åt honom och påpeka att världen utanför förstört hans sinnen och dit är det ingen mening att gå. Och skulle någon komma och försöka befria dem från sina bojor skulle de säkerligen göra allt motstånd de kan för att få stanna kvar."

 

Vi tävlade ju i Nacka i helgen!!!
Vi började med agilityklass 1 där vårt mål var att Rozz skulle ta alla kontaktfält. Duktig hund vet vad han ska göra! Men tyvärr fick vi två vägran då han insisterade att gå utom ett hinder. Kan bero på att vi tränat det mycket på senaste tid. Men vi nådde målet och fick näst snabbaste tid trots två vägran.

Hopploppet hade vi satt som mål att vinna!
Vi genomförde en perfekt Human Arrow mellan 2 och 3. Sedan var det bara ett bakombyten och två blindbyte som genomfördes. Jag lyckas faktiskt nolla med lillskiten. Vår första sådan på en officiell tävling. Det hade varit perfekt om vi hade vunnit för jag har aldrig vunnit ett klass 1 lopp förrut. Vi gick i mål på tiden 22,41. Jag trodde inte att det skulle räcka hela vägen, men det gjorde det! Med 0,8 s ner till tvåan grejade vi det! Banan var 135m lång. Om man nu skulle dela det med min tid så får man fram att han sprang 6m/s!!

Så vi uppnådde alla våra mål inför Nacka! Visst hade det varit roligt att vinna agilityn med, men han tog kontaktfälten.

NÄSTA AGILITYBANA VI SKA ERÖVRA ÄR BOTKYRKA DEN 29/4!!!!

Här är ett gamalt klipp från 2009. Mitt hår är svart så jag är nog ca 18 år och Ja-son är 3 år. Klass 3 i Hässleholm. Tänk om man hade kunnat åka tillbaka  och rätta till mig... :)

Rozz´s andra tävling. Vi får en vägran och mister därmed vinsten. Han fick ändå näst snabbaste tiden.

Hade bara en vinterträning fram till mars. Detta är 27 januari, tror jag. Jag passar på att försöka träna på allt, inklusive distanshandlig vilket jag ångrar att jag gjorde. Ska man träna ska man träna offensivt!

Detta är Rozz´s officiella agilitydebut. Vi är i varberg. Matilda Gunnarsson är bakom kameran.

Missnutt´s Dog Ja-son.
Jag kan inte skriva en kort löpande text om denna hunden, så historien får mest omfatta om hur han kom in i familjen och hans små upptåg.

Ja-son är en Australian Shepherd född 05-02-2006. Anledningen till att jag skaffade en aussie var för att när jag skulle skaffa ny hund efter Dolly sa alla åt mig att det var självklart att jag skulle skaffa en Border Collie. Jag har aldrig gillat att gå med strömen och dessutom hade jag bara sett en BC som inte kröp längst med marken hela tiden. Det är mammas BC Harris. Han är inte som han ska, på något sätt, men han är glad. Alla de hundarna som jag hade sätt tålde inte att man sa till att de hade gjort fel. De var väldigt veka uppfattade jag det som. Om jag inte skulle ha BC, vad skulle jag skaffa då? Jag ville ha en hund med fart, som är villig att arbeta och kan tåla att jag blit irreterad. Efter att ha pratat med aussieägare var det inget snack om att det var en sån jag skulle ha!
Jag hade väldigt tur att Ja-sons uppfödare, Pia Augustsson och hennes söner, precis hade börjat med agility i våran klubb. Så jag tog kontakt med henne och det visade sig att det kanske var en valp kvar i en kommande kull i februari! Nu var det slutet av sömmaren/början av hösten då jackorna hade börjat dekorera klädhängarna i hallen.

Jag hade mina utseendebeskrivningar: Blue merle hane med full svans.
Prioritet 1: Hane
Prioritet 2: Blue merle
Prioritet 3: Full svans

När valparna kommit var där två blåa hanar, men tyvärr dog den ena och den andra viste Pia att den skulle jag troligt vis inte få. Så jag hade inte en aning om vem jag skulle få. Jag gjorde mitt bästa att hålla mig neutral mot valparna när jag såg på bilder och hälsade på dem i Markaryd. En efter en fick jag reda på att jag inte skulle få tills det bara var två trefärgade hanar kvar. Jag hade redan släppt mina kriterier på utseendet, för nu ville jag bara ha en hund! Det stod mellan en hane med 3 eller 4 koter till svans och en annan, nästan identisk, med lite längre svans. När valparna var ca 4 veckor kunde jag inte hjälpa att välja ut en favorit. Det var den som hittade på mest skit, som att hoppa ut från valphagen, och lekte mest. Det var den där med 3 eller 4 kotor till svans.
De som skulle välja valp kunde inte bestämma sig och det dröjde enda till leveransdag som jag vankade fram och tillbaka på osäkerhetens stig. Det gjorde inte mig säkrare med vetskapen om att leveransdagen var den 1 april heller.
Så på morgonen, på mänsklighetens favoritdag, åkte jag och familjen till Markaryd för att bli med en valp. Det var straight down to business när vi kom fram. Vi gick in i köket där valparna befann sig och Pia pekade på en trefärgad hane. Det visade sig att jag fick Min uttittade valp!!! Sedan satt jag och gullade med honom och jag lekte med honom tills det var dags att bli bjudna på frukost. Jag kastade i mig maten för att fortsätta vara med min Dumme Ja-son! Men det var något konstigt med honom nu...
När jag lyft upp honom från valphagen och satt mig på golvet med honom kastar han sig in under soffan och krålar långst in i hörnan mot väggen. Jag drar ut honom men han insisterar att han ska vara under soffan. Jag undersökte vad som var så intressant under soffan genom att själv kråla under. Där låg Ja-son och åt något...
Det var en matsäck som stod i hörnan, en stor sådan på 15kg, med hål i botten. Jag är inte dum, och jag kände inte Pia så bra, men jag visste redan då att människor är konstiga och jag tänkte -"Det är nog så hon göder valparna när de ska vänja sig med torr mat." Nej, jag visste inte bättre än så om valpar och uppfödning. Så jag gick till de andra som satt i rummet brevid. De frågade om jag redan tröttnat på Ja-son. Jag sa som det var: -"Han äter bara hela tiden." Pia och mamma tittar på varandra och utbrister-"ÄTER???" och rusar ut till hundarna.

Pia berättade att det var första gången Ja-son åt torrfoder och att det ska man fortsätta med i några veckor till och sedan sakta vänja dem med hårt torrfoder. Men sedan den dagen har Ja-son vägrat att äta blöt mat.
Enda sedan Ja-son kom in i vår familj har han överaskat oss med ojämna mellanrum. Dagen då jag hade fått hem honom sprang av runt, hög på sin egen existens, och jag blev trött på honom och tyckte han kunde vila en stund. Lättare sagt än gjort. Jag hade honom i vår soffa bredvid mig och han sprallade som tusan. Tillslut blev jag så trött på honom att jag la han ner och sa -"SOV!!" och hunden somnar... efter en halvtimme vaknar han och jag säger åt han att sova, och han somnar igen.

Några veckor sedan hade vi beställt pizza. När vi öppnat pizzakartongerna och börjat äta ser jag att Ja-son står på andra sidan bordet. Toppen av hans huvud och öron syns. Plötsligt försvinner de och i nästa sekund flyger det en aussie från golvet över bordet, och pizzorna, och landar i soffan. Kan säga att vi alla var lika förvånade, utom Ja-son.

Det är väl lika bra att börja från början. För 32 år sedan, 2000, jag skulle fylla 10, 11 eller 12 år, fick familjen den första hunden som jag på riktigt kan komma ihåg. Vi hade innan en Bernen Sennen när jag var jätteliten, som jag bara har ett par vaga minnen ifrån, som hette Örlan. Jag kan inte säga mycket om den hunden. Men enligt mina föräldrar var hon allt mellan oväntade Rosor från en beundrare på en söndag och hemorrojder.

Men det är BC/Collie blandrasen Dolly som jag ska skriva om som föddes 3 augusti 1999 och gick bort 2007. En mycket förnäm dam som inte gjorde något som inte passade henne.
Mamma hade fått prova på lite agility med henne på slutet av en valpkurs som hon gick på Hässleholms HU. Mamma bestämde sig för att förtsätta med agilityn efter valpkursen. Jag minns inte hur jag hamnade på en Barn med Hund- kurs, men jag minns första kurstillfället: Samling i lektionssalen. Jag har alltid haft en naturlig förfallenhet att se mat och äta mat, så det första jag såg var ett kexchoklad och en Coca- cola på bordet längst fram. Förgäves tändes hoppets ljus inom mig. Redan innan mina instruktörer hade börjat kursen var kexchokladen uppäten och hälften av Colan var drucken av den ena av mina instruktörer.
Nästa minne är vi utomhus, fortfarande första kurstillfället, och ska testa på ett hopphinder med hunden. Ett tunnt snötäcke vilar över marken och snöflingorna faller graciösare än Ikaros från den stora lampan ovanför mig. Hindret var uppsatt på small- höjd. Inga problem för min nästan redan grundtränade hund... Mamma hade redan lärt henne lite grunder från valpkursen och gick paralellt med henne en agilitykurs på en annan veckodag än Barn med Hund.

Efter ett tag började vi träna mindre kombinationer och jag upptäckte snart Dollys svaghet. - Hoppa ett hinder > ett varv runt planen > ta ett till hinder > ett varv runt planen...
Och var det så att mamma var med så sprang hon till henne hela tiden. Jag brydde mig inte så mycket som det. Det var något hon gjorde som jag inte kunde göra något åt. När jag idag ser andra nya förare med en hund med liknande problem som jag och Dolly hade, och jag ser hur de blir irreterade över sin hunds beteende eller suckar och stönar i stället för att bita ihop, kan jag inte förstå dem. Jag var fantastisk på den tidan att bara acceptera saker som de var. Jag och mamma kämpade ett år innan Dolly kunde ta en bana utan att ta ärovarv. Men det stoppade mig inte att ställa upp i en klubbtävling innan Dolly kunde hålla sig på banan.

Jag har nu kommit till slutet av historien om min agilitydebut. Det var en klubbtävling i Hässleholms HU 2001 eller 2002. Det är nog bäst att börja med att jag kom 5:a och fick pris och rosett. Som jag har berättat var detta när Dolly fortfarande dorg på ärovarv och stack till mamma. Ändå kommer jag 5:a. Visserligen var där bara 7 startande, men ändå. Jag tror trots det att jag har världens sämsta lyckade debut. Vi kom i mål på 245 fel. Det mesta tidsfel. Men jag kom i mål.
Kort och gott, Stort och smått