Min agilitydebut
Det är väl lika bra att börja från början. För 32 år sedan, 2000, jag skulle fylla 10, 11 eller 12 år, fick familjen den första hunden som jag på riktigt kan komma ihåg. Vi hade innan en Bernen Sennen när jag var jätteliten, som jag bara har ett par vaga minnen ifrån, som hette Örlan. Jag kan inte säga mycket om den hunden. Men enligt mina föräldrar var hon allt mellan oväntade Rosor från en beundrare på en söndag och hemorrojder.
Men det är BC/Collie blandrasen Dolly som jag ska skriva om som föddes 3 augusti 1999 och gick bort 2007. En mycket förnäm dam som inte gjorde något som inte passade henne.
Mamma hade fått prova på lite agility med henne på slutet av en valpkurs som hon gick på Hässleholms HU. Mamma bestämde sig för att förtsätta med agilityn efter valpkursen. Jag minns inte hur jag hamnade på en Barn med Hund- kurs, men jag minns första kurstillfället: Samling i lektionssalen. Jag har alltid haft en naturlig förfallenhet att se mat och äta mat, så det första jag såg var ett kexchoklad och en Coca- cola på bordet längst fram. Förgäves tändes hoppets ljus inom mig. Redan innan mina instruktörer hade börjat kursen var kexchokladen uppäten och hälften av Colan var drucken av den ena av mina instruktörer.
Nästa minne är vi utomhus, fortfarande första kurstillfället, och ska testa på ett hopphinder med hunden. Ett tunnt snötäcke vilar över marken och snöflingorna faller graciösare än Ikaros från den stora lampan ovanför mig. Hindret var uppsatt på small- höjd. Inga problem för min nästan redan grundtränade hund... Mamma hade redan lärt henne lite grunder från valpkursen och gick paralellt med henne en agilitykurs på en annan veckodag än Barn med Hund.
Efter ett tag började vi träna mindre kombinationer och jag upptäckte snart Dollys svaghet. - Hoppa ett hinder > ett varv runt planen > ta ett till hinder > ett varv runt planen...
Och var det så att mamma var med så sprang hon till henne hela tiden. Jag brydde mig inte så mycket som det. Det var något hon gjorde som jag inte kunde göra något åt. När jag idag ser andra nya förare med en hund med liknande problem som jag och Dolly hade, och jag ser hur de blir irreterade över sin hunds beteende eller suckar och stönar i stället för att bita ihop, kan jag inte förstå dem. Jag var fantastisk på den tidan att bara acceptera saker som de var. Jag och mamma kämpade ett år innan Dolly kunde ta en bana utan att ta ärovarv. Men det stoppade mig inte att ställa upp i en klubbtävling innan Dolly kunde hålla sig på banan.
Jag har nu kommit till slutet av historien om min agilitydebut. Det var en klubbtävling i Hässleholms HU 2001 eller 2002. Det är nog bäst att börja med att jag kom 5:a och fick pris och rosett. Som jag har berättat var detta när Dolly fortfarande dorg på ärovarv och stack till mamma. Ändå kommer jag 5:a. Visserligen var där bara 7 startande, men ändå. Jag tror trots det att jag har världens sämsta lyckade debut. Vi kom i mål på 245 fel. Det mesta tidsfel. Men jag kom i mål.
Kort och gott, Stort och smått
Men det är BC/Collie blandrasen Dolly som jag ska skriva om som föddes 3 augusti 1999 och gick bort 2007. En mycket förnäm dam som inte gjorde något som inte passade henne.
Mamma hade fått prova på lite agility med henne på slutet av en valpkurs som hon gick på Hässleholms HU. Mamma bestämde sig för att förtsätta med agilityn efter valpkursen. Jag minns inte hur jag hamnade på en Barn med Hund- kurs, men jag minns första kurstillfället: Samling i lektionssalen. Jag har alltid haft en naturlig förfallenhet att se mat och äta mat, så det första jag såg var ett kexchoklad och en Coca- cola på bordet längst fram. Förgäves tändes hoppets ljus inom mig. Redan innan mina instruktörer hade börjat kursen var kexchokladen uppäten och hälften av Colan var drucken av den ena av mina instruktörer.
Nästa minne är vi utomhus, fortfarande första kurstillfället, och ska testa på ett hopphinder med hunden. Ett tunnt snötäcke vilar över marken och snöflingorna faller graciösare än Ikaros från den stora lampan ovanför mig. Hindret var uppsatt på small- höjd. Inga problem för min nästan redan grundtränade hund... Mamma hade redan lärt henne lite grunder från valpkursen och gick paralellt med henne en agilitykurs på en annan veckodag än Barn med Hund.
Efter ett tag började vi träna mindre kombinationer och jag upptäckte snart Dollys svaghet. - Hoppa ett hinder > ett varv runt planen > ta ett till hinder > ett varv runt planen...
Och var det så att mamma var med så sprang hon till henne hela tiden. Jag brydde mig inte så mycket som det. Det var något hon gjorde som jag inte kunde göra något åt. När jag idag ser andra nya förare med en hund med liknande problem som jag och Dolly hade, och jag ser hur de blir irreterade över sin hunds beteende eller suckar och stönar i stället för att bita ihop, kan jag inte förstå dem. Jag var fantastisk på den tidan att bara acceptera saker som de var. Jag och mamma kämpade ett år innan Dolly kunde ta en bana utan att ta ärovarv. Men det stoppade mig inte att ställa upp i en klubbtävling innan Dolly kunde hålla sig på banan.
Jag har nu kommit till slutet av historien om min agilitydebut. Det var en klubbtävling i Hässleholms HU 2001 eller 2002. Det är nog bäst att börja med att jag kom 5:a och fick pris och rosett. Som jag har berättat var detta när Dolly fortfarande dorg på ärovarv och stack till mamma. Ändå kommer jag 5:a. Visserligen var där bara 7 startande, men ändå. Jag tror trots det att jag har världens sämsta lyckade debut. Vi kom i mål på 245 fel. Det mesta tidsfel. Men jag kom i mål.
Kort och gott, Stort och smått
